Är trött men jag kan inte sova.  Mår illa och har alldeles för mycke tankar.

 

Kommer ni ihåg när man trodde att allt hade gått åt helvete, hur många gånger man faktiskt trott det. 

Det är skrattretande hur mycket man gått igenom och hur mycke värre allt blivit.  
Minns hur jag sakta men säkert hamnade på botten för 3 år sen.  

Ville inte inse själv att jag mådde dåligt av det som hände runt omkring. 

Alla såg det men jag förnekade, tills ja bröt ihop på skolan. Fick inte fram ett ord även fast jag ville berätta allt. 

 

Helt ärligt, vafan gör man när man kämpar för att få ens pappas uppmärksamhet, men bara får skit tillbaka?

Det gör sjukt ont att veta att man inte är värd hans tid eller att han ens tänker på mig. 

Vad gör man när ens låtsaspappa gör närmanden och hotar åt alla håll och kanter? 

En efter en försvann ifrån mig. Människor, djur, allt.   Fanns pappa vid min sida? Nej.  Eller jo, för att va förbannad över att jag inte gick i skolan. Enda anledningen till varför han pratade med mig.  

 

Visst va det 3-4 år sen det här va, men det hänger fortfarande kvar. 
Situationen med pappa är likadan idag som den va då. Inte ens soc kan ändra på honom. 

 

Vet inte om jag har något att klaga på idag även fast jag gör det.  Är väl för att jag gått igenom en massa skit som fortfarande sitter kvar.  Who knows. 

Jag klarar mig utan pappa även fasta det gör ont, jag har en fantastisk mamma, en storebror jag kan prata med när jag verkligen behöver det och en lillebror som får mig glad.  Kort och gott, jag har en bra familj och släkt. 

Jag har förlorat massa kompisar under tiden, men det är just dom där 3 speciella jävlarna som stannat vid min sida under alla år.  Vad skulle jag göra utan dom? 

Uhm ja. tror jag stoppar där.  har alldeles för mycke som vill ut och det där är inte ens en liten bit av allt jag känner.  
Ska slå på Svensson Svensson nu och försöka slappna av lite innan jag måste gå upp och spy. Håller tummarna på att jag somnar snart så ja slipper den där känslan. 

 

Godnatt! 

/ Sandra